Psykiatrins vansinniga historia

Rationalitet, normalitet och vansinne

Vad är normalt och friskt beteende? Frågan är seminormativ då vad som hör ihop med ”normalt beteende” grundas på våra normer som förändras från tid till tid och från kultur till kultur. En viktig distinktion är därför på plats som måste grundas på människans egen förmåga till autonoma beslut. En frisk person kan själv fatta autonoma val och styra över sitt beteende, medan en person som lider av psykiskt sjukdom inte är autonom. Men autonomi är inte liktydig med rationalitet. Många av ”vi vanliga” människors val är inte alltid så rationella, men ändå räknas vi som friska. Vi måste därför fördjupa diskussionen om normalitet och rationalitet.

Det som hänt under de två senaste seklen i Västerlandet är att föreställningen och idealet om det rationella och kontrollerade jaget som det ”normala” (och riktiga) blivit en ideologi med starka anspråk på tolkningsföreträde. Detta betyder att det som är rationellt och kontrollerat hos individen uppfattas som det normerande och det som faller utanför som konstligt och onormalt. Rationalitet har blivit en synonym till normalitet. Av denna anledning förväntas individer i den västerländska kulturen att agera rationellt hela tiden. Undantag från normen är få – ett undantag är den socialt accepterade alkoholberusningen.

Det finns inga definitiva svar på distinktionen mellan friskt och sjukt, liksom normalt och onormalt. Nya diagnoser kommer medan andra tas bort, revideras och förändras. Ändå behövs givetvis diagnostik, medicin och evidensbaserade metoder för att ge psykiskt funktionshindrade bästa möjliga vård. Men vi måste fråga oss för vem diagnosen sätts. Under psykiatrins historia har detta nämligen inte varit självklart. Under perioder får man snarare intrycket att psykiskt sjuka låstes in för samhällets skull och där de också utsattes för djupa kränkningar och övergrepp.

”Normala” människors reaktioner på och rädsla för psykisk ohälsa bottnar ofta i rädsla för irrationellt beteende i allmänhet och bidrar till att mänskliga möten undviks och försvårar psykiskt funktionshindrades sociala relationer med omgivningen. Vissa kulturer har historiskt varit mer toleranta för beteenden som vi idag skulle uppfatta som onormala. Ett sådant exempel är den gamla ryska kulturen som respekterade vad som uppfattades som ett ”heligt dårskap”. De ”heliga dårarna”, som de kallades, var socialt provocerande genom sina kläder, sitt uppträdande och sitt utseende, men var ändå socialt accepterade och respekterade. Berättelser finns även om att människor ofta frågade dårarna om råd och vägledning.

Den unga psykiatrin och mentalsjukhusen

Under början av 1900-talet i Sverige bodde de flesta psykiskt sjuka på fattigstugor eller i sina egna hem och hos familjer. Ett fåtal fanns på de tidiga hospitalen. Under 1900-talets början tillsatte man en utredning för att kartlägga det psykiatriska behovet och kom fram till att det saknades ca 5000 platser. Man började därför bygga fler hospital i bland annat Säter och Västervik. Antalet vårdplatser fördubblades fram till 1950-talet. 1930 bytte man namn på hospitalen till sinnessjukhus och 1950 till mentalsjukhus. Idag kalls motsvarigheten psykiatriska kliniker.

Man kan jämföra den tidiga psykiatrin med en slags experimenterande fängelser där psykiatrin såg fältet fritt fram för olika slags medicinska experiment och tester. Man experimenterade t.ex. med lobotomi där man skar av nervbanor från patienternas pannlober i syfte att minska ångest och oro. Lobotomi utvecklades av den portugisiske läkaren Egaz Moniz som fick nobelpriset 1949.

En annan lobotomimetod uppfanns av den amerikanske läkaren Walter Freeman och gick ut på att först söva patienten och sedan placera en hacka i ögats övre del och sedan knacka in hackan med hammare tills den nådde ca fem centimeter in i hjärnan. Över 9000 personer lobotomerades i Skandinavien under 1940-50 talen. Lobotomi som metod upphörde under mitten av 1960-talet till följd av den medicinska utvecklingen. Dock fortsatte man att använda lobotomi på utvecklingsstörda i Danmark fram till 1983. I Sverige skedde flest lobotomier i Umeå och Sundsvall. Efter många decennier av lobotomerande växte kritiken mot metoden då många psykiskt sjuka fick förvärrade tillstånd som att mista synförmågan. En del obduktioner visade även att psykiskt sjuka dött till följd av hjärnskador orsakade av lobotomi.

Mellan 1934 och 1975 utförde Sverige tvångssteriliseringar av psykiskt sjuka och andra som man ansåg inte överensstämde med samhällets normer, t.ex. tattare. Steriliseringarna såg som en allmänpreventiv åtgärd mot brott och för att skydda ”folkstammen mot degeneration”. Tvångssteriliseringar mot psykiskt sjuka legitimerade mot bakgrund av ”rashygieniska” skäl då man ville undvika att ”sinnessjuka” förde vidare dåliga arvsanlag. Man motiverade även steriliseringarna för ”de sjukas egen skull” då de uppfattades som olämpliga att ta hand om barn. Steriliseringarna skedde ofta genom att man lurade patienten att hon (de var oftast kvinnor) skulle operera blindtarmen. Orsaken till att man kallade det för ”blindtarmsoperation” var att man antog att kvinnans kunskap om att hon blivit steril skulle öka hennes sexuella lössläpthet på sanatorierna, vilket man ville förhindra.

1976 upphörde steriliseringarna i Sverige helt Mellan 1934 och 1976 uppskattar man att ca 63000 människor, varav merparten (ca 90%) var kvinnor, steriliserades och att ca hälften av dessa steriliseringar skett med tvång. Totalt ersattes 1600 av dessa 63 000 för övergreppen.

Den totala institutionen och dess praktiker

Redan under 1960-talet växte en kritik mot mentalsjukhusen som institutioner vilket ledde till en reformsträvan som fortsatt in till vår tid. Inspärrningen av psykiskt sjuka på mentalsjukhus hade haft två mål. Å ena sidan skulle de psykiskt sjuka ”skyddas” från samhället. Å den andra så skulle samhället skyddas från de psykiskt sjuka. 1961 skrev en berömd sociolog, Erving Goffman, boken: Asylums: Essays on the Social Situation of Mental Patients and Other Inmates. I boken utvecklar Goffman en kritik mot vad han kallar: ”Den Totala Institutionen”.

Den Totala Institutionen kännetecknas enligt Goffman av en strikt indelning av människor i ”intagna” och ”väktare”. Denna indelning präglar allt som sker på institutionen och syftar till att patienten lär sig att bli helt anpassade till ett regelverk som kännetecknas av strikt förutsägbarhet, disciplinering av avvikande beteenden, uppmuntran till konformism (likriktning) och totalitär social kontroll där t.om. toalettbesök, sexualitet, socialt samliv, åsikter och idéer övervakades och kontrollerades. Det fanns inget privatliv, endast institutionsliv.

Den Totala Institutionen kännetecknades dessutom av att man inte ville hjälpa de psykiskt sjuka till ett självständigt liv i samhället med delaktighet och självbestämmande, utan tvärtom till ett kontrollerat och osjälvständigt liv anpassat efter avdelningens behov och resurser. Man kan därför tala om ett miniatyrsamhälle där de som inte kunde anpassas till den yttre normen disciplinerades av samhället till en undantagsnorm som psykiskt sjuk.

Slutligen kännetecknas den Totala Institutionen enligt Goffman av ett dödande av patientens ”själv”. Egna tankar och inititativ förtrycktes och uppmuntrades aldrig. Istället uppmuntrades intellektuell slöhet. Även en ”normal” person skulle enligt Goffman bli ”sjuk” efter en längre tid på en sådan institution.

Den Totala Institutionen var därför enligt Goffman en av de främsta orsakerna till fortsatt psykisk ohälsa. Institutionen som sådan främjade nämligen sådana beteenden och strukturer som ingen ”normal” människa skulle acceptera utanför institutionen. Utanförskapet blev cementerade. Institutionens murar var i själva verket murar mellan ”normalitet” och de ”onormala”.

Dagens psykiatri har lyckligtvis gjort en helomvändning från detta synsätt i det att man eftersträvar att ”montera” ner murarna genom att bistå de psykiskt funktionshindrade till ett liv i samhället med full delaktighet.

Andra kritiker som Alain Topor har beskyllt mentalsjukhusen för att vara ”vansinneskulturen”, där patienterna blev mer sjuka än friska av den ”hjälp” de fick.

Kritiken genomslag: Mot slutet av 60-talet fanns det 33000 vårdplatser inom psykiatrin i hela landet. 1991 fanns det 13 000 platser och idag, efter psykiatrireformen ca 5000.

Som svar på denna kritik framhöll försvararna av den gamla institutionsvården att man på dessa institutioner under lång tid drivit framgångsrik behandling med medicinska, psykologiska och socialpsykologiska metoder. En del har även menat att den öppna psykiatrin misslyckats med att ersätta det skydd och den trygghet som de slutna institutionerna gav. I sammanhanget bör även nämnas att det var den medicinska utvecklingen som i realiteten möjliggjorde övergången till den öppna omsorgen på exempelvis gruppbostäder.

Övergången från institutionaliserad slutenvård till öppenvård har varit besvärlig för många och särskilt för dem som levt större delen av sina liv på institutioner. En grupp blev hemlösa. Ett annat problem har varit oviljan att ta medicin på egen hand.

Psykiatriutredningen

1989 tillsattes den nationella psykiatriutredningen av regeringen i syfte att förestå åtgärder för att förbättra för de psykiskt funktionshindrades livssituationer och öka deras gemenskap och möjlighet till delaktighet i samhällslivet. Psykiatriutredningen ledde fram till den stora psykiatrireformen som påbörjades efter riksdagsbeslut den 2 juni 1994.

Öppenpsykiatrin innebar att kommunerna fick överta en stor del av ansvaret för de psykiskt funktionshindrade i samhället. Detta ledde till öppnande av gruppbostäder och boendestöd i egna lägenheter.

Från institution till gruppbostad

I en FoU rapport: Från psykiatrisk avdelning till gruppbostad beskriver en utredare av psykiatrireformen, Dag Tidemalm, hur skötarna på avdelning 23 på Beckomberga sjukhus ändrade sina rutiner i samband med att patienterna efter psykiatrireformen skulle flytta till Ekeby gruppbostad. De nya rutinerna var tänkta att förbereda patienterna för de nya friheter och faror som ett öppet boende kan innebära Man började låsa färre dörrar för att öka öppenheten på avdelningen och införde nya rutiner som att patienterna själva fick hämta sina egna pengar i kassan, istället för att få dem av skötarna. Man frångick även vanan att alltid ha någon ur personalen ute på avdelningen under personalmöten och liknande. Patienterna fick även vara med i de dagliga sysslorna oftare än förut, bl.a. vid matberedning inför flytten till Ekeby.

Det handlade både praktiskt och psykologiskt om att personal och patienter skulle anpassa sig till en helt ny situation: patienterna skulle bli boende, sjukhusregler och rutiner skulle ersättas av något annat. Exakt vad detta nya skulle bli visste ingen, men det skulle bli en normalare situation, med mer självständighet, integritet och ansvar för de fd patienterna och mindre institutionsprägel för situationen i stort.”

En skötare berättar i rapporten:

”Många av oss i personalen var rädda för förändringarna, vi målade fan på väggen och trodde att det skulle bli alla möjlig problem. Vi är också hospitaliserade” Det kom fram en massa frågor, att patienterna skulle må sämre, att det skulle hända hemska saker, att det skulle bli kaos på avdelningen. Men de klarar ju av det här” Man kan säga att varje litet steg (i öppnande av avdelningen) många gånger har varit jobbigare än vi förut kunnat förutse. Det var t.ex. mycket svårt för flera patienter när vi slutade med sjukhusmärkta sängkläder och började tvätta själva på avdelningen. De var så vana vid landstingsmärkningen och så vidare, det var en trygghet. Samtidigt har patienterna redan nu (i mitten av juli 1995) klarat av enormt mycket mer förändringar än vi kunde föreställa oss! Det har varit mycket jobbigt för både oss och patienterna, men våra farhågor har kommit på skam, det blev inga katastrofer.

 Miltonutredningen

I början av 200-talet skakades Sverige av en rad vansinnesdåd där psykiatrin återigen hamnade i fokus. Av denna anledning tillsattes Miltonutredningen som var ett mångårigt projekt att se över hela psykiatrin och komma fram med konkreta förslag på förbättringar. Miltonutredningen kom fram till att psykiskt funktionshindrade fortfarande i alltför hög utsträckning och i jämförelse med andra funktionshindrade saknar möjligheter till delaktighet och inflytande i samhällslivet. Man kom även fram till behovet av ett bättre samarbete mellan kommun och landsting och behovet av evidensbaserad kunskap och praktik i det sociala arbetet med psykiskt funktionshindrade.

 

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: